Det är inte vad du ska bli - det är vad du redan är

Många gånger har jag funnit mig själv i att försöka bli någonting.
Som om jag är på väg någonstans.
Som om det ska bli något av mig.

Men på senare tid har jag slagits av något annat.

När jag stannar upp.
När jag släpper taget om bilden av vem jag borde vara.
När jag bara är mig själv.

Det är då jag känner mig som starkast.
Det är då jag har som roligast.
Det är då all magi händer.

Inte när jag pressar fram nästa steg.
Tror att jag ska tänka fram alla svar.
Utan när jag lyssnar inåt och låter mig själv få ta plats.
Låter det som är roligt, få förtur. 

Det är märkligt hur ofta vi tror att styrka ligger i att bli mer.
Mer modig. Mer tydlig. Mer färdig.

När den i själva verket ofta ligger i att släppa garden, bjuda in allt halvfärdigt. 
Att låta sig själv få vara. Precis som man är. Där man är, just nu.  

Det är inte alltid lätt.

Vi bär på så mycket.

Gamla sanningar, outtalade krav, föreställningar om hur man ska vara för att duga.
Ibland kan det bli så högljutt där inne att det nästan gör ont.

Jag vet hur det är att känna sig fel.

Att bära en känsla av att inte riktigt räcka till. Passa in.
Att längta efter att bli sedd, men samtidigt dölja det bakom ett leende som säger att allt är bra.

Och kanske är det just därför de där stilla stunderna betyder så mycket.

Att blunda en stund.
Känna in hela sig. Precis som man är.
Andas, och låta medvetenheten sjunka ner i kroppen.

När man känner sig nära sig själv händer något.
För en stund blir allt annat oviktigt.

Och ibland, när medvetenheten får sträcka sig bortom en själv, kan kroppen för ett ögonblick kännas som en del av allt runtomkring.
Där och då finns inga problem som måste lösas. Man bara är. Flyter. Får perspektiv.

Mycket av det vi tror att vi måste vara,
eller bli,
försvinner i ett sådant ögonblick.

Det har aldrig handlat om du ska bli - allt handlar egentligen om att se allt du redan ÄR.